Mitt intresse för polisyrket kom tidigt, och jag minns när jag för första gången tog intresset på allvar.
Det var på buss 171 mellan Malmö och Lund. Jag såg en annons i tidningen om att polisen sökte kvinnor med utländsk bakgrund. Ingen hade gjort det här från min kultur, det skulle vara en utmaning, tänkte jag. Jag är en person som gillar att testa gränser…
I familjen välkomnades inte idén riktigt. Min man hade först svårt att hantera att det just var hans fru som ville bli polis. Det var mer relaterat till den bild av polisyrket han hade då – och det har förändrats sedan dess. Men trots tre försök kom jag inte in på Polishögskolan. Jag klarade inte de fysiska testerna.
Jag kommer från Beirut, Libanon. Min familj flyttade till Tyskland när jag var sex månader.
Till Sverige kom jag som sjuåring, när pappa fick jobb som ingenjör på Saab Scania. Jag hade bra betyg i skolan, fick ofta alla rätt på proven, men att plugga vidare var inget som jag uppmuntrades till särskilt mycket hemifrån. Jag gifte mig när jag var 19 år med en kille jag hade blivit förälskad i på en semesterresa i Libanon. Han kom hit när vi gifte oss och vi fick en bostad i Rosengård.
Jag har haft flera olika jobb, bland annat inom restaurangbranschen. Jag har också pluggat på universitetet i flera omgångar. Efter mitt första barn påbörjade jag civilingenjörsutbildningen på Tekniska högskolan – men fick inga jobb efter det. 2008 blev jag arbetslös och började praktisera på medborgarkontoret i Rosengård. Det var då jag kom i kontakt med projektet Världen i Skåne. Jag blev antagen som en av 25 som fick arbeta inom polismyndigheten i ett år.
När jag började i projektet såg jag arbetet som ett test. Vill jag verkligen det här? Och de här erfarenheterna har verkligen stärkt mig, jag vill fortsätta med de här frågorna. De känns helt rätt.
Från början fick jag intrycket att man inte kände till så mycket om vilka vi projektdeltagare var, och kollegerna var försiktiga med att ställa frågor. Hur jag har bemötts har förändrats med tiden. I början var jag ”projektare”, men nu är jag en i gänget. Jag får respekt för den jag är.
Jag tror att man har ändrat lite uppfattningen på hur man ser på invandrare inom polisen i Malmö. Hittills har kollegerna mest kommit i kontakt med invandrare som inte sköter sig. Det är den sidan de har sett. Och man bygger sina fördomar på erfarenheter, så fungerar det överallt. Vi araber har också fördomar mot varandra, man tycker att iranier är på ett visst sätt, irakier på ett annat och palestinier ytterligare på ett annat…
Nu har de träffat mig som gör rätt för mig, de har fått lära känna mig, vilka värderingar jag har. De har sett att jag lever jämställt med min man, ”trots” att jag är muslim. Jag var öppen från början och berättade mycket om mig själv.
Större delen av min tid har jag tillbringat på bedrägeriroteln i Malmö. Nu vill de gärna bolla olika frågor med mig, inte bara de som handlar om min kultur, utan även andra. Det är många som drar i mig och jag har också lyckats lösa många fall, bland annat hittat en försvunnen Munch-tavla… Ibland ser jag samband som andra inte ser. Det har att göra med att jag är analytisk – och en arbetsnarkoman. Jag har drivit en stor omfattning ärenden och har visat vad jag går för. Man måste utmärka sig för att få en chans.
Min utgångspunkt är att jag inte vill ha jobb för den bakgrund jag har, utan för min kompetens – att jag är rätt person på rätt plats. Men jag tror att som invandrare behöver man visa sig extra duktig för att vara konkurrenskraftig. Många personer är duktiga om de får chansen att visa det. När man väl lär känna oss så ser man att vi inte är så olika alla andra…
Jag hoppas att flera unga tjejer med min bakgrund kommer in i polisyrket. Hoppas att andra kan se mig som förebild. När jag går in i polishuset, då tittar de och tänker: ”Kan hon få jobb där så kan väl jag också.” Nu, efter ett knappt år i projektet, har jag äntligen klarat fystesterna. Jag blev peppad av mina kolleger och fick hjälp av en personlig tränare. Jag hoppas på att antingen gå på polishögskolan eller att få ett jobb som utredare inom myndigheten i framtiden.
För egentligen… varför skulle jag som ung, muslimsk kvinna inte kunna bli polis? Om tio år tror jag hatt vi alla kommer att tycka att det är helt naturligt, precis som det har blivit naturligt med kvinnliga poliser idag.
Berättat för: Enikö Koch i dec 2010.
Fakta:
- Polisen drev tre Socialfondsprojekt under 2009-2010: Världen i Skåne, Polisen integrerar aktivt (i Västra Götaland) och Spira (i Stockholms län).
- Målet var att få in fler personer med utomnordisk bakgrund inom polisen, samt att underlätta ungas väg in på arbetsmarknaden.
- Under cirka ett år var de 120 deltagarna anställda inom polisen. Vissa arbetade med utredning, andra på passexpeditioner, receptioner eller telefonväxlar. Alla hade en handledare, personlig coach och utvecklingsplan.
- Projekten finansierades av Europeiska socialfonden och Justitiedepartementet.
Här kommer du till Kia Samrells blogg – projektledare för Spira Stockholm.
Läs mer om Nancy Mashoun och ”Världen i Skåne” – reportage i Rikspolisstyrelsens tidning ”Svensk polis”.
