Vad menas med begreppet normal? Hur ofta definierar vi någon som gående? Vad lägger vi för laddning i begreppet heterosexuell?
Många ord och begrepp säger något om vår samtid och de maktordningar och normer som för tillfället är rådande. Det blir ofta tydligt att ord har en förmåga att förmedla attityder, värderingar och föreställningar när begrepp fylls med olika laddning och innebörd.
Det som betraktas som normalt skapas i relation till en motsats och detta görs ofta tydligt genom språket. Vi skapar motsatsförhållanden som manligt/kvinnligt, hetero/homo, bi, vit/icke vit etc. ofta kopplade till en uppdelning i ”vi ”och ”de andra ” där “vi” görs till det normala, det välkända och utgångspunkten för bedömningen av “de andra”.
Ofta är vi väldigt snabba på att sätta ord som beskriver normbrytande identiteter och de är många gånger laddade med stereotypa föreställningar vilket skapar en bild av vad det innebär att tillhöra den positionen. Ord som beskriver normpositioner upplevs ofta vara mer neutrala och inte lika kopplade till snäva föreställningar om vilka som ingår eller vad det innebär. Det uppfattas ju tex ofta som svårt att ge en enhetlig beskrivning av hur en heterosexuell person ”är” eller att uttala sig om att alla ateister är på ett visst vis. I vissa fall har vi inga ord att sätta på normpositionerna överhuvudtaget.
Ett exempel är könsidentiteter och könsuttryck där olika transidentiteter och samlingsbegreppet transpersoner funnits med mycket längre än begreppet för den positionen som idag uppfattas som norm. Normpositionen har, för inte alls länge sedan, fått begreppet cisperson. Där cis, betyder ungefär ”på samma sida” och cisperson beskriver en person vars juridiska kön, biologiska kön och könsidentitet, hänger ihop enligt normen.
Inom MerVärts utbildningar har vi alltid pass om språkbruk och hur normer påverkar vårt språk. En del i detta är bland annat att lyfta de ord som finns för att beskriva normpositioner och analysera dessa, Vi tar tex upp och förklarar cisperson, inte för att förstärka kategorisering och gruppering av olika identiteter, utan för att förtydliga hur osynliga normer många gånger kan vara. Cisperson behöver sällan reflektera över sin könsidentitet eller de privilegier som den positionen medför eftersom identiteten tas för given, och ett benämnande kan därför vara viktigt för att synliggöra normen.
De tips vi brukar ge deltagarna på utbildningarna handlar om att reflektera över det egna språkbruket på arbetsplatsen och i fikarummet, om alla kan känna sig inkluderade i det men också om hur språk kan användas som en markör för att vi arbetar normkritiskt. Att använda ord som funktionsförmåga istället för funktionshinder, partner istället för fru/man etc kan signalera mycket och vara ett tydligt tecken på att vi vill att alla ska känna sig sedda och bekräftade.
Det kan också handla om att använda ett könsneutalt språk där en refererar till personer utan att förutsätta att de är kvinnor eller män. Konkreta exempel på detta kan vara att inte endast ha kvinna och man som alternativ på frågan om kön i blanketter eller att använda könsneutrala pronomen som hen eller den istället för hon och han.
På dessa sätt kan vi alla bidra till att utveckla språket och skapa fler uttryck för att beskriva verkligheten vilket i förlängningen kan leda till en omförhandling och förändring av normen.
